Att leva i gränslandet

Ska jag skriva nu, i det tillstånd jag befinner mig? Har precis försökt - igen! - bli fri från min bank genom att skaffa en e-legitimation på annan bank för att bli aktiv kund på tredje bank. Det går inte. Hinder efter hinder reser sig framför mig och det börjar bli genant att säga "jag håller på att byta bank", eftersom jag har hållit på med detta i ett halvår nu. "Varför gör du det inte bara?" Hm... ja, just det.

Nåja. Jag tänkte inte skriva om bankerna idag. Fast jag har precis sett filmen "Inside job" (rekommenderas varmt!) och återigen blivit fast besluten att byta bank... Därav ovanstående.
Nej, jag tänkte skriva om ovanlighet och att leva i gränslandet.

På jobbet får jag ibland ägna mig åt högläsning, något som jag älskar och som brukar uppskattas. Just nu läser jag "De Ovanliga 2". De människor som beskrivs känns som vänner till mig, själsfränder. Jag inser att hade jag inte gift mig och fått barn hade jag varit en av dessa ovanliga. (Min arbetskamrat tycker att jag redan är det.) Jag hade bott för mig själv i en enkel stuga nånstans lite avsides och antagligen inte haft internet, eller ens el. (Vilken tur, va, att det inte blev så - då hade ju inte denna eminenta blogg existerat!) Vilket annorlunda liv! Och ändå inte... Jag upplever mig egentligen inte särskilt annorlunda men när jag läser om De Ovanliga, känner jag mig närmare dessa än de massor som ägnar sig åt Melodifestivalen och annat för mig obegripligt. När jag var tonåring kände jag mig mycket annorlunda men jag räknade väl med att börja smälta in som vuxen. Något jag nog inte har gjort, när jag tänker efter. Kanske finns här en inre konflikt för mig. När jag var ung längtade jag efter att bli som alla andra, nu strävar jag mera efter ett meningsfullt liv, oavsett om det liknar andras eller inte. Men samtidigt skaver det ibland i skarven mellan mitt liv och andras. I flera visualiseringar jag har gjort får jag budskapet att jag inte ska försöka vara någon annan utan helt och fullt acceptera den jag är och stå på mig, även om jag ibland känner mig ensam om min världsbild. Det är lätt att säga, svårare att leva efter. Jag behöver ju relationer med andra människor och får ofta lägga band på det som är mitt sanna jag.

Häromdagen läste jag en notis om en mamma som fått en anmälan på sig för att hon fostrat sin son i en "fantasivärld" där "rymdvarelser finns på riktigt". Och en annan artikel handlade om "kvacksalveriet" och "mässlingsepidemin" i Järna (antroposofernas centrum). Jag blir rädd när jag läser sådant, det ska jag villigt erkänna. Var är religionsfriheten nu? Var är upplysningen, ödmjukheten, respekten för andra människors åsikter och övertygelser? När knackar någon på min dörr och vill ta mina barn ifrån mig för att jag berättar för dem att spöken visst finns på riktigt och att vi har vänner i andra dimensioner och på andra planeter? När kommer jag, min man eller mina barn att tvingas till medicinska behandlingar som vi anser är ohälsosamma för oss? Kanske ska vi fly ut i skogen medan tid är?

Jag har ofta funderat på var gränsen går mellan det som är okej, och kanske lite charmigt, och det som absolut inte är okej utan bara ren galenskap. Detta gäller såväl i det "vanliga" samhället som i nyandliga kretsar, även om det naturligtvis är betydligt mer svängrum i det senare. En intressant iakttagelse är att vi ofta tror att något är "helt galet" fast det kanske inte alls uppfattas så. En modig person kan i en grupp lite lätt glida in på ett "farligt område", till exempel besök av änglar. Med rodnande kinder och flackande blick berättar han/hon om någon som säger sig sett en ängel en gång och "det var faktiskt ett tillfälle då jag själv..." Men ingen säger emot utan de övriga bara nickar och så kommer samtalet igång där flera delger liknande upplevelser. (Det motsatta händer mig också - jag tror att nåt är helt okej att prata om och möts av högljudda protester.)

Och ta det här med kopplingen till vetenskap. Vetenskapen är ju den moderna människans religion. Problemet är bara att nya rön inte kommer fram i de vanliga medierna. Den newtonska världsbilden kvarstår, trots att Einstein för länge sedan erbjudit en helt ny, och forskare vid spetsen har gått ännu längre. Metafysiken är livligt diskuterad i nyandliga kretsar men hånas öppet av andra. Människor helas från alla möjliga sjukdomar men det kommer inte till allmän kännedom. Och jag får vakta min tunga beroende på sällskap. Men mycket går med humor förstås.

Jag läser nu "Samtal med Gud", del 3. Denna trilogi av Neale Donald Walsch förändrade hela livet för mig och blev starten för mitt nyandliga liv. Fortfarande håller resonemangen i böckerna och jag återkommer till dem med jämna mellanrum. Häromdagen när jag läste fick jag en ny syn på min själsliga kidnappning, som jag skrev om förra gången. (Tack för kommentarer förresten, och omsorg om mig, men händelsen var som jag sagt inte skrämmande på något sätt.) I varje ögonblick har vi tusen valmöjligheter. Vi kan välja vilken upplevelse vi vill ha, både innan vi föds i våra kroppar, och medan vi är i dem, även om kroppen i hög grad begränsar oss. Det jag har med mig från min "kidnappning" är känslan av möjligheter. Möjligheten för en annan själ att vara i min kropp. Möjligheten för min själ att välja en annan kropp. Men framför allt möjligheten att välja mina upplevelser i denna kropp. Genom att jag fick uppleva denna aggressiva, missnöjda, oälskande själ kan jag mera medvetet välja att vara harmonisk, tacksam och kärleksfull. Och mitt liv har fått ett lyft efter händelsen. Saker sker i min kropp och saker sker i mina relationer. Livet känns mer levande, mindre skrämmande och min kropp känns värdefull och vacker. Därför tackar jag den själ som tillfälligt besökte mig och genom att acceptera det som skedde behöver jag inte frukta att det ska ske igen. Det vi motsätter oss stannar kvar.

Det är jättesvårt att inte döma. Vi fostras i dömande anda, rätt och fel, acceptabelt och inte acceptabelt. Den som vågar gå utanför gränserna för att utforska friheten drabbas oundvikligen av andras ogillande. Det enklaste sättet för mig att stå fast vid den jag är, är att döma andra människor som inte är som jag. "Jag är så himla duktig för jag källsorterar allt mitt avfall." "Jag står högre än andra för jag har inte TV." "Jag kan inte begripa hur folk kan vara så dumma så att de går på allt som reklamen säger." Och så vidare, och så vidare. Det svåra för mig är att vara som jag är, samtidigt som jag kärleksfullt låter andra vara som de är. Jag övar mig på detta dagligen, med huvudsakligen klent resultat, måste jag erkänna. Det är så mycket enklare att hänge sig åt självförhärligande, dömande, gnäll och missunnsamhet. Men jag tänker fortsätta utmana mig själv. Därför: vem du än är och vad du än gör, välsigne dig och tack för att just du finns!